Konfliktanalys Rwanda

Konfliktanalys Rwanda

Befolkningstillväxten i Rwanda under 1900-talet var enormt hög, precis som på många andra ställen i Afrika. Levnadsstandarderna blev bättre även i Afrika, med sjukvård, förbättrad hygien och mat som gör att människor levde längre och blev friskare. Men en ökad befolkningsmängd innebär inte en ökad mängd resurser, som befolkningstillväxten kräver. Rwanda hade en begränsad mängd brukbar mark, och den räckte inte till. Det var då man började skövla skog. Man högg ner tusentals kvadratkilometer skog för att göra plats för jordbruksmark. Men när all skog var skövlad och man hade fått mer mark att odla på, omhändertogs inte markerna, det är väldigt svårt. Marken utsattes för erosion. Med regn och vind förstördes den brukbara jorden och eroderade jorden. Marken gick inte att odla på längre.

 

Den hårda torkan som drabbade Afrika under 80-talet gjorde inte situationen bättre i Rwanda. Det extrema vädret gjorde att det blev missväxt. Den omfattande missväxten drabbade Rwanda hårt. Det blev svårt att producera mat, så mängden producerad mat minskade rejält. När efterfrågan på mat bara växte men utbudet minskade så ökade även priserna på råvarorna enormt. Detta drabbade förstås de fattigare människorna i landet mest. De hade det redan tillräckligt jobbigt innan torkan och missväxten kom, och nu så slog även priserna till dem på käften. Deras levnadsstandard och livskvalité minskade radikalt. De var missnöjda, frustrerade och förtvivlade. Det ledde till att brottsligheten ökade ordentligt i samband med det. Ett grövre hat mot tutsierna växte från hutuernas sida.

Tutsierna var högre ställda i samhället med mer pengar, det var deras fel att priserna var höga enligt hutuerna, och tutsierna skulle få betala priset för det. När priserna på råvaror gick upp så gick automatisk Rwandas BNP upp. BNP är värdet av landets alla tillverkade produkter och tjänster tillsammans delat på befolkningen, så även fast jordbruket producerade mindre med högre priser så går BNP upp. Men det BNP sänktes lika snabbt som det gick upp i takt med den enorma befolkningstillväxten.

 

I Rwanda var välfärden och resurser mycket dåligt fördelade. Det fanns människor som levde bland molnen och människor som jobbade för svältlön för att ha råd med att försörja hela familjen. Det fanns inget där emellan. Det förenklades med att säga att tutsier var rika och hutuer var fattiga. Det tyckte de flesta tutsier inte stämde, för det fanns ju även fattiga tutsier lika som det fanns rika hutuer, Men för hutuerna var det naturligt att bygga upp ett hat mot de som har det så mycket bättre än dem. Och när Rwanda styrdes av kolonialmakterna gjordes situationen inte mycket bättre. De stärkte bilden av att tutsier är överklass och hutuer är arbetarklass.

 

Men det var egentligen ingen skillnad mellan folket i sig, ingen kunde se skillnad på dem när de sedan så många år tillbaka har haft samäktenskap. Därför införde kolonialmakterna ID-kort för att kunna separera folken emellan. Det blev mycket tydligt vilka som var tutsier, och var kolonialmaktens egna lilla favorit, och vilka som var de (enligt dem) lägre hutuer. Det är en enorm rasism de bygger. Även fast rasism historiskt sätt funnits mellan de två folkgrupperna har den aldrig varit så tydlig och stor som då.

Den utlösande faktorn för folkmordet var mordet på Rwandas dåvarande hutu president Juvénal Habyarimana den 6:e April 1994. Regeringen skyllde på tutsiextremister, vilket inte var sant. Direkt efter mordet startade hutuextremister sin propaganda och uppmanade alla hutuer att mörda tutsierna. Under tre månader mördades nästan en miljon människor i Rwanda av hutuextremister. Bland de mördade fanns även många hutuer. FN var närvarande under folkmordet med fredsbevarande styrkor, men ingrep aldrig under händelseförloppet.

FN spelar idag en viktig roll i arbetet som görs i Rwanda för få landet på fötter och förebygga liknande situationer i framtiden. Bland annat så har man sett till att fatta lagar mot diskriminering och man undviker numera att gruppera befolkningen så att någonting liknande inte ska ske i framtiden. 

 

Av Björn, Hilda, Johan & Malke